Livet är en schlager

I julas kollade vi på filmen Mamma Mia. Jag var inte särskilt imponerad måste jag erkänna. Roberts mamma bjöd oss på musikalen i somras och trots att jag inte gillar ABBA:s musik något vidare så var det verkligen en upplevelse. På film däremot blev det vara konstigt, konstlat och falskt.

Efteråt framförde jag mina klagomål till min syster, och då gjorde hon mig genast uppmärksam på att mitt och Roberts liv ju är precis som i Mamma Mia. Vi kan båda (fast det är nog främst jag) när som helst brista ut i en sång eller börja dansa. Jag var först lite tveksam, men ju mer jag funderat på det, så inser jag ju att det är ju precis så det är. Jag har alltid skämts för min sångröst och oförmåga att kunna dansa i takt, fast med Edvin har det där helt försvunnit. Jag älskar att gå på babysång med honom och jag tar nästan alltid tillfället i akt och sjunga lite för honom när det passar sig. Det har nästan gått så långt att Edvin vägrar somna utan att vi först sjunger lite för honom.

I Thailand fanns det mer tillfällen än någonsin att brista ut i lite skön barnmusik. Ni som har barn förstår nog vilka sånger Edvin fick höra under dessa tillfällen: